Att stå bredvid!

Det är svårt att klaga när det inte är jag som inte kan sova om nätterna pga smärta, det är svårt att tycka livet är orättvist när det inte är jag som har så ont att jag inte ens kan gå upprätt, ja det är helt omöjligt att känna ilska över sina problem när man inte behöver ta mediciner, när man inte behöver förklara och försvara sin sjukdom för allt och alla..

Men jag står bredvid, och det gör ont i en på ett annat sätt. Det gör en uppriktigt ledsen och arg att se den man älskar vända sig i smärtor, åka ut och in från sjukhus där smärtstillande blir dens bästa vän..
Det gör en förbannad att man bara sitter där på en stol utan någon lösning, utan ett hjälpmedel mot allt det onda som finns i deras kropp..

Jag skriver inte detta för att jag vill ha någon empati, det är inte mig det är synd om, men det känns som det finns fler i samma sits som mig och det är för oss jag skriver..

Det finns inte mycket som är rättvist här i världen det lärde jag mig tidigt och av någon outgrundlig anledning så är det alltid de människor jag ansett vara de finaste och bästa som drabbats hårdast av sjukdomar..
Det är många dagar man inte vet vad man ska göra, man vill kunna leva ett vanligt liv.. Kunna åka iväg utan att oroa sig, gå på krogen eller bara äta gott.. Det blir svårt när smärtan alltid lurar runt hörnet, när man som minst anar den då gör den sig påmind..

Det blir psykist påfrestande för alla, men stunder när smärtan är lindrad, när det nästan är som det alltid borde vara. Då är det perfekt, vi skrattar och vi ler, vi gör galna upptåg och har fantastiskt roligt ihop.. De stunderna får mig att inse att jag älskar dig mer än jag älskat något annat och jag önskar att de hade fått vara så alltid..
Jag gör fel det vet jag, men det finns ingen instruktionsbok, det finns ingen bok jag kan läsa för att veta hur jag ska bete mig. Det enda jag kan lova är att oavsett vad jag gör så gör jag det för din skull och för att du ska må så bra som du förtjänar och innan jag listat ut hur allt det här fungerar så är jag ledsen men du får stå ut med mig så här 

Men som sagt livet är orättvist och sjukdomen har gjort dig och mig till ett starkare OSS, så vi får väl välja att se det positiva i allt det onda.. Och vi kommer ta oss igenom detta och när vi kommer fram där på andra sidan med allt det här bakom oss så finns där inget som kan stoppa oss.. 
Det är tufft att se dig lida, att för varje dag som går så försvinner där en lite gnutta hopp, där blir ett leende mindre och du lyckas inte hålla bort smärtan från ditt ansikte..
Du behöver aldrig låtsas inför mig och det vet du, men du vill vara stark och är bland de starkaste jag känner, som orkar ta dig upp varje morgon och ge sjukdomen fingret och leendet en chans.. 
Du är min idol, förebild !

Kommentarer
Postat av: Din syster

Båda ni två är jätte starka och ni vet var vi finns <3
Vi finns för er 24/7

2013-05-17 @ 12:25:48

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0